Träning av hästar

För att kunna ge våran häst så bra träning som möjligt och för att undvika onödiga skador, måste vi veta lite mer om dess anatomi och fysiologi.

 

En häst växer på olika ställen vid olika tidpunkter i livet, de växer i de s.k. tillväxtzonerna i skelettet. Tillväxtzonerna är broskplattor i slutet på rörbenen där tillväxten sker. Dessa broskplattor är mycket svaga punkter och risken för fraktur är mycket stor.
Skador på tillväxtzonerna kan ge felvinkelställning och tillväxtstörningar av olika slag. Detta kan rättas till med fortsatt tillväxt och rätt träning och näring.

För att sätta ett starkt och bra skelett, måste hästen ha bra näring. Detta är jätteviktigt i föl- och unghäståldern.
Då hästen föds är skelettet mjukt och måste belastas måttligt så att kroppen hinner med (senor, leder, ligament). Detta gör fölet automatiskt om det får vistas ute tillräckligt många timmar om dygnet och på stora ytor så att det kan röra sig ordentligt.

Hovbenet och övre benens tillväxtzoner tar ca 2-3 år att slutas. Kronben och skenben ca 1 år. När hästen är runt 6 år (tidpunkterna är beroende på ras. Islandshäst växer långsammare) sluts tillväxtzonerna i ryggkotpelaren.
Har man då ridit in hästen vid 2-3 års ålder, börjat t.ex. hopptävla vid 3-4 år, kan man ju bara tänka sig vilka skador detta ger på tillväxtzonerna, eftersom dessa inte är färdigväxta. Inte låter vi våra barn lyfta tyngdlyftning eller springa maraton var och varannan dag! De barn som tränar hårt i uppväxten blir oftast skadade/utslitna i mycket ung ålder.
Många hästar idag har ont i ryggen, senskador, samt att artros eller artrit blir allt vanligare.
Detta måste ju bero på något, eller hur?

Hur kan man då göra för att förhindra detta?
Först och främst måste hästen få näring. Rätt näring, ger bra tillväxt. Därefter ska hästen belasta sitt skelett måttligt. Och vad menas med det?
För att hästen ska stärka sitt skelett på ett sätt som inte innebär onödig påfrestning, bör fölet eller unghästen (också den vuxna som inte blivit använd!) få gå på stora ytor med kuperad mark. Då kan den själv välja om den vill röra sig eller inte. Att stänga in dessa hästar på små ytor på dygnets alla timmar, för att sedan jobba den 1-2 timmar per dag är inte en bra lösning.
Hästen bygger muskler väldigt bra själv, om den får tillräckligt med utrymme och kuperad mark: backar den kan klättra i, träd eller stubbar den kan hoppa över och fält den kan springa på.
Innan man sitter upp på sin häst och börjar rida den, bör man bygga upp muskulaturen genom promenader och tömkörning och att lägga vikter på ryggen.
Att bygga och utveckla muskler tar tid. Det kan ta flera månader - upp till år, beroende på hur utgångspunkten ser ut.
Som jag ser det, har vi ofta för bråttom att rida in våra hästar. Hästen ska lära sig i alltför snabb takt och i för ung ålder. Vi använder oss ofta av verktyg och hjälpmedel (som kanske inte är speciellt bra för hästen) för att man alltid haft det.
Om inte musklerna är fullt utvecklade för uppgiften de ska utföra, belastas skelettet onormalt. Detta kan ge förslitningskador på olika sätt.
Vi får stoppa oss och tänka som när vi själva ska börja träna. Immunförsvaret går ner för att kroppen gör något den inte brukar. Muskeln byggs upp på ett sätt den inte är van vid och muskelfästen utsätts för enorm belastning. Tar man det inte försiktigt, kan dessa bli inflammerade eller permanent skadade. Därför är det viktigt att skynda långsamt!
Innan hästen är helt färdigväxt, ska man alltså inte be den utföra extremt ansträngande övningar. Allt måste gå försiktigt och långsamt tillväga. Hästen kan också ha perioder med växtvärk och detta får man ha överseende med!

Vi anser också att vissa hästarraser är mer viktbärande än andra.
Vad menas med det?

Hästen är inte gjord för att bära vikt på ryggen, därför bör vi som ryttare vara extra noga med hur vi sitter och rider på våra hästar, vilken utrustning som används och hur den sitter.
Att hästen ska vara ordentligt musklad på ryggen är givetvis ett måste, för att inte ryggkotpelaren ska bära all vikt och ta skada.
Att en del hästraser sägs kunna bära mer än andra kan diskuteras, t.ex. Islandshästar.
Dagens avel på Islandshästen är inte lika selektiv som den var förr, då de starkaste individerna överlevde och användningsområdet var annorlunda. Aveln på snärtare, slankare och högre Islandshästar kan diskuteras huruvida behållningen av styrkan finns kvar. Det forskas om detta på Island och i Sverige.
Oavsett storlek på häst - Islandshäst eller annan ras - för att hästen ska må bra och kunna utföra det arbete man vill, måste man regelbundet göra det som den ska användas till, som att rida t.ex. Det räcker inte att bara rida den en gång i veckan, eller några gånger per månad, och sedan låta hästen stå i hagen resten av tiden. Tyvärr är detta alltför vanligt.
Många gånger finns en sadel som inte är utpassad individuellt för den hästen, vilken inte kanske är ordentligt spänd eller rätt placerad och med en ryttare som sitter fel.
Allt detta är mycket viktigt, då hästen känner minsta lilla spänning från ryttare och sadel, i ryggen. Därefter sprids vibrationer ner i ben och påverkar i sin tur leder.
En häst med en vinglig, lätt ryttare får det jobbigare att balansera sig än om den skulle ha en tyngre, stabil ryttare.
Vi har ofta en nosgrimma som klämmer ihop hästens mun. Hästen försöker säga oss något när den gapar, tar bettet, eller lägger tungan över - vilket vi förhindrar med nosgrimman. Kanske tänderna inte är som dom ska? Ryttarens hand för hård? Bettet felaktigt?
Lyssna till din häst - orkar den? Vill den? Oftast visar hästen på något sätt då något är fel. Det kan vara genom att trilskas eller slänga med huvudet, vara sur när man spänner sadelgjorden etc.
Ställer man orimliga krav? Man bör göra en ordentlig rannsakan både på sig själv, sin utrustning och sitt ridsätt. Kanske har hästen ont? En häst är inte dum utan anledning. Den stora konsten är att lära sig lyssna!

Hur arbetar vi våra hästar?
Den vanligaste formen som vi arbetar våra hästar i, är klassisk dressyr, då hästen ska böja på nacken och trampa under sig. Vi har ofta hjälptyglar som graman eller thiedermantygel. Iochmed att vi har en hjälptygel för att rätta in hästen i en onaturlig vinkel, får hästen ett tryck på nacken som senare kan ge skador på både nacke, rygg och ben.
Många hästar är tränade med aversiva metoder - alltså genom att orsaka obehag/olust, försöker hästen undvika det som utlöser detta och man kontrollerar därmed djuret.
Om hästen upprepade gånger inte kommer ifrån sitt obehag, trots protester från dess sida, infinner sig tillslut hopplöshet och hästen stänger av. Det kallas för inlärd hjälplöshet. Den häst som är snäll och gör allt du ber den om, kan i själva verket må väldigt dåligt. Nu är det inte så jämt, men det är värt att ägna en tanke åt. För att undvika detta, kan man ge hästen möjlighet att själv bestämma olika saker i sitt liv - t.ex. när den ska äta, gå ut i hagen, ha på sig sadel eller inte, om den ska ridas eller bara promeneras etc. Hästar är duktiga på att visa vad de vill, det är bara vi människor som inte respekterar/lyssnar tillräckligt bra!
En annan arbetsform vi använder oss av är longering.
Studier i USA visar att longering ökar förslitningar i benen på hästarna mycket snabbt. Att longera med kapson är sämre för hästen än att longera i vanlig grimma, då balansen rubbas när fästet sitter upptill på nosryggen och hästen måste parera den extra balansrubbningen med sin nacke, rygg och bakben.
Löslongering är den bästa varianten. Då kan hästen själv balansera upp sig utan yttre påverkan.

Vila - något för hästen?
Vi rider våra hästar nästintill varje dag och de tjänar oss godvilligt och ställer upp på allt vi kräver av dom. Visst ska de också kunna få lite semester! Men vila måste inte betyda att hästen går ner i muskelmassa, blir fet och otränad. Man kan tillämpa AKTIV vila - d.v.s. att hästen inte rids, utan man gör andra saker med den t.e.x. promenad, mentalträning eller körning.
Om hästen ska få riktig vila, bör den gå i en stor hage med kuperad mark med hästkompisar. Den som oroar sig att hästen kommer bli understimulerad i sin viloperiod, kan pusta ut - vid tillräckligt många kompisar och varierande hage, tycker de flesta hästar att vilan är trevlig.
Vilan gör nytta också - hästens psyke och kropp måste få vila från de övningar den gör normalt, för att minimera förslitningskador. Precis som vi människor.

Att tämja vilda hästar

När jag får en ohanterad eller vild häst släpper jag den i en, inte allt för stor hage.
I vissa fall får den gå själv och i andra fall, tillsammans med snälla, tama hästar. Mitt handlande beror helt på individen och dess förutsättningar. En del ohanterade hästar har starkare psyke, andra svagare. En del hästar har haft kontakt med människor innan (och kanske fått en negativ bild), andra har aldrig haft kontakt med en människa.

Min metod är att låta hästen få ett val, men - genom tillit och positiv uppmuntran - få den vilja vara med mig.
Den otränade får i lugn och ro studera mitt arbete. Den kan gå undan om den blir rädd och jag utgör inget hot.
När hästen visar nyfikenhet och öppenhet, kan arbetet börja. Då är den riktigt ”mogen”. Denna signal kan vara mycket subtil om man inte är uppmärksam. Det kan ta från några minuter upp till några dagar, allt utefter hur dess personlighet och erfarenhet är.
Missar man denna signal, kan det bli svårt att få kontakt med hästen; ibland kan det gå så långt att hästen lär sig undvika människan, eftersom man inte visat något intresse på att vilja arbeta med den.
Man får en mycket mer positiv, mer självsäker och mer samarbetsvillig häst på detta sätt än om man tvingar sig på den. 

Detta otroligt svåra (för hästen) första steg leder till att en helt ny värld öppnas! Det är nu man kan göra saker man inte kunde förut: bygga förtroende, klappa, borsta och leda den, ta av och på grimman, tränsa och sadla.
Hästen väljer själv i vilken takt allt ska gå. Det är mycket viktigt, då det kan bli väldigt fel om man går för fort fram. En otam häst måste få förtroende och självförtroende i samband med människan, så den kan växa och lära positivt och bli en lätthanterlig, glad individ.

Massage och stretching ingår i mina hästars skötsel, samt uppmjukningsövningar. Oftast är vildhästarna redan väldigt mjuka och böjliga i sina kroppar, då mental och fysisk stress inte satt sig i musklerna som det lätt gör på tama hästar. Bachs blomessenser ingår också i mitt dagliga arbete och dessa får hästarna välja ut själva.

Variation är ett måste för att hästen ska tycka det är spännande och roligt att lära sig! Därför varvar jag promenad, löslongering/mental träning i fyrkant - inte i rundcorall (som är populärt nuförtiden), samt jobb över bommar eller med klicker. Många hästar är väldigt ”mentala” och har stor glädje av den sortens träning.
Vid inridningen har jag endast grimma och grimskaft och lär hästen det den ska utan träns och sadel. En ordentligt tränad och riden häst, enligt mig, ska man kunna rida utan någonting och ändå kunna ridas normalt!

Mina hästar får vila i tid och otid, därför att vila är A och O i träningen. Då hästen vilar, bearbetar den alla nya intryck och förstår vad man menar nästa gång man tränar den! Sedan blir arbetet mycket roligare om man får ta pauser då och då. Det vet vi ju själva!

Hästarna hos mig får lära sig kommandon som ”kom”, ”stanna”, ”snurra”, ”back”, ”sida”, ”hov upp”, ”stanna kvar”, ”försiktigt” etc. Genom att tidigt lära in röstkommandon, kan jag underlätta för mig längre fram i arbetet. Inlärning sker i samband med utförandet, s.k. klassisk betingning. Till detta använder jag också handtecken.

Mina kriterier ska vara uppfyllda innan jag sitter upp eller börjar tömköra:

* Den ska följa mig överallt, över stock och sten, genom bullrande trafik, förbi plötsligt skällande hundar etc. utan att påverkas
* Den ska stå still i stallgången och uppföra sig väl i all behandling
* Hästen ska kunna stanna och stå helt still när jag går ifrån den med röst- och teckenkommandot ”stanna kvar”
* Den ska kunna backa på kommando

Det är inte speciellt många kriterier, men ack så viktiga! Sitter inte detta på marken, kan man inte inbilla sig att det fungerar på hästryggen!

Jag vill påstå att det i mångt och mycket handlar om ledarskap och respekt. Ledarskap i den bemärkelsen att man ibland delar på uppgiften - i vissa situationer måste hästen få välja och bestämma själv det bästa, men att du visat den en del av vägen, och i andra situationer måste hästen lita på dig såpass mycket att den helt följer dig.
Respekt av samma sak: respekterar du inte hästen, kan du inte begära att den respekterar dig.
Det finns många läror om hur man ledarskaptränar sin häst, men jag vill påstå att det inte finns något som heter så!
Visst kan man träna på sitt kroppsspråk gentemot sin häst och sin egen självkänsla och pondus i förhållande till hästen, men man tränar inte hästen! Den kan redan och antingen respekterar den dig eller inte.
Är man en tillräckligt bra ledare behöver man aldrig ”socialträna” sin häst! Den följer en överallt, genom saker som verkar otäckt, för den litar på att flockledaren alltid ser till ens bästa. Ett ledarskap slutar inte utanför boxen eller hagen. Man styr även där. En ledare är alltid lugn, bestämd och konsekvent.

Jag har hört detta uttrtyck alltför ofta: "Vill han inte så släng runt honom några varv i rundcorallen. Då minsann ska vi se att han lyder sedan!"  Vad ger det för en bild till hästen, när han blir bestraffad i corallen? Det ska väl vara ett ställe att bygga upp en bra kommunikation?
Ska hästen följa en människa till 100 %, måste människan vara lugn, konsekvent och tillitsfull i alla lägen. Ger man fel signal, gör hästen givetvis fel. Ska då hästen bestraffas?

Vilda hästar har naturligt i sig att följa människan, hur konstigt det än låter. Människan blir automatiskt ny flockledare och ledarskapet ifrågasätts inte så länge människan visar sig vara hållbar.

Då man börjar studera hästen i vilt tillstånd, kan man lättare förstå vad det är som händer inuti och utanpå.
Jag stöter fortfarande på människor som missbrukar relationen häst-människa, trots att kunskap om kroppspråk och beteende finns väl tillgänglig idag.
En häst är aldrig dum eller bråkig! Det finns alltid anledningar till varför en häst beter sig som den gör. Ilska och aggressioner är orsaken till att hästen inte mår bra på något sätt. Smärta är en vanlig underliggande orsak till aggression.

Hästen talar om för oss på det allra rikaste sätt vad den vill; genom kroppsspråket! Det gäller bara för oss att lära oss lyssna, och lita på våra intuitiva förmågor!

 

Gör din häst