p >

Sagan om Luckey Luke

Jag fick höra talas om två vilda shetlandshingstar, av min mors väninna, vilka skulle skjutas. Det var så att familjen skulle göra sig av med alla sina kor och hingstarna, som de inte kunde få tag på, skulle skjutas i hagen.

De hade haft det väldigt besvärligt med dessa små hingstar – de rymde i tid och otid och kunde som sagt inte hanteras.
Jag blev genast eld och lågor. Detta lät som ett projekt för mig!

En kall septemberdag åkte jag och hälsade på ”bråkstakarna”. Jag möttes av två fantastiska hingstar, med långa svallande manar.  En brun och en fux. Den brune var otroligt vacker, med sin breda hingsthals och lockiga man. Han hette Palermo och hade en enorm utstrålning. Välrest och ståtlig stod han med de fyra fötterna stadigt ner i marken och tittade utmanande, men smånyfiket, på mig.
Fuxen, hette Luckey Luke (jag vet att Luckey är felstavat, men det står så i stamtavlan) och var jättefin han med. Dock inte lika ”hingstig” som den andre. Man såg snart mycket tydligt vem som bestämde. Det var Palermo. Luckey ville komma fram till mig ett par gånger och hälsa, då han verkade väldigt nyfiken, men Palermo föste undan honom.

Efter att ha vallat runt dem en stund i den jättestora hagen, kunde jag äntligen gå fram och sätta mig på huk. De tog morötter från min hand – äta ur handen var de vana vid, men ack och ve den som försökte klappa! Då kastade de sig bakåt och sprang iväg så fort de bara kunde. Palermo hade huvudet och svansen högt lyftad. Han fnös när de stannade en bit bort.
"Mig ska ingen få klappa, minsann! Och du kan aldrig få tag på mig!" Var det som han sa. Luckey sprang med eftersom han inte visste något annat. Han litade blint på Palermos ledarskap. Den där människan måste vara jättefarlig!
Samtidigt var de båda väldigt nyfikna på mig och vad jag höll på med.
Jag kunde inte annat än att fascineras av dessa två underbara hingstar. Jag hade bestämt mig. De skulle med hem!
För att överhuvudtaget kunna få komma hem till mig, krävdes att de blev kastrerade. Stallägaren hade ston. Men vem kunde kastrera två vilda shettishingstar? Eller ville försöka? Hur skulle det gå till?
Veterinären kunde, efter lite övertalning, komma månaden efter.

Eftermiddagen måndagen den 8e oktober -2007 var det dags. Hästarna hade stått inne över natten – ägaren hade lyckats få in dom i ladugården och där stod de och tittade förvånat på mig när jag smög in. Det var morgon och jag hade hela dagen på mig att försöka få på dom grimmorna. Båda var nervösa av att vara instängda med en människa och jag bestämde mig för att ta den ranglåge först – Luckey. För att kunna få tag på honom, var jag tvungen att separera dom. Detta gjorde jag med hjälp av kroppsspråk och när Palermo stod i ena delen av ladan och Luckey i andra (vilket tog mindre än en minut), band ägaren och jag ett rep så att Palermo inte kunde komma över till Luckeys sida.
Jag närmade mig Luckey och med kroppsspråkets hjälp, fick jag honom still och kunde sätta på grimman. Detta tog någon minut.
Därefter blev han uppbunden och ”tvångsklappad” en stund. Han tyckte det var jättemysigt att bli klappad och kliad, men samtidigt lite läskigt, eftersom han aldrig varit med om det. Det ryckte i skinnet då jag strök min hand över den redan tjocka pälsen. Man kunde se i hans ögon att han redan accepterat att bli tam – det var det han velat i hela sitt liv men inte fått för Palle.

Då var det dags för den stora utmaningen – Palermo. Jag tänkte att man kunde "prata" lite med honom i den lilla delen han var i, men Palle visste att han skulle bli fångad i slutändan ändå, och smet till Luckey, som lugnt stod uppbunden och mumsade på hö. Palle försökte gömma sig bakom honom och jag fick ta hjälp av Luckey, som redan litade på mig, för att försöka greppa tag i Palermo. Han lyckades ta sig ur mitt grepp gång på gång (halkade runt på ko- och hästskit, och ville varken skada mig eller hästen genom att ramla, så jag tog det rätt lugnt och släppte honom emellanåt). Tillslut fick jag in honom i en trång gång, där utgången var. Dörren var stängd och han kunde inte komma någonvart.  Han stegrade sig ett par gånger mot dörren för att försöka få upp den men lyckades inte och skulle smita förbi mig, då jag fick ett ordentligt grepp om honom och han gav sig. Grimman krånglades på, samtidigt som ägaren assisterade mig med en massa rep för att hålla honom still och då bet han mig i knäet i protest. Denna häst var det krut i!
(I normala fall hade jag inte gått tillväga riktigt så, men nu var detta inte "i normala fall". Jag fick lite nostalgikänslor från Island, där de slänger sig runt hästhalsarna i försök att fånga de vilda hästarna..)

Båda var uppstallade och klara inom loppet av några minuter. Dagen tillbringade jag att borsta och klippa deras otroligt trassliga manar och svansar och försöka få Palermo att förstå att jag inte var farlig. Luckey hade redan vant sig och tyckte det var skönt att bli borstad. De blev avmaskade båda två.

Veterinären kom och tog sig an Luckey först. Han betedde sig som en tam, väluppfostrad hingst och veterinären glömde snabbt bort att jag varnat för att de var vilda. Det resulterade i att hon fick en spark i ansiktet av Luckey, när hon böjde sig fram för att titta mellan benen på honom. Vilda hästar uppskattar inte att man är i närheten av det känsliga området, så sparken kom helt naturligt.  Sedan tog hon det försiktigare och lyssnade på vad jag hade att säga om hästarna. Kastreringen gick bra, trots att ena testikeln var roterad.
Palermo däremot, lugnade sig inte med sedering, vilket jag misstänkte att han inte skulle göra. Han var så uppe i varv då veterinärerna (de var två) kom och sederingen hade inte tillräcklig verkan. Han skakade av rädsla och obehag. Hans kastrering fick ske en annan dag, och då med lugnande i maten, innan veterinären skulle komma.
Onsdagen den 17 oktober blev han kastrat. Jag var inte med, men tydligen hade allt gått bra.

 Tisdagen den 23 oktober -2007 var det dags att hämta hem hästarna.

Luckey kom fram med en gång och hade sin grimma på. Det var bara att koppla på grimskaftet och leda in honom i ladugården.
Palermo, däremot, som var nykastrerad, mindes hur hemskt det varit förra gången, ville INTE komma in, trots att Luckey skriade på honom. Det gick inte med lock och pock, eller att valla in honom - han förstod mycket väl vad som var på gång. Triumferande sprang han runt i den stora hagen, precis som om han ville säga:
"Mig får ni aldrig tag i, jag är fri, jag är bäst!"

Min tålmodige far och jag spärrade av, så att hagen blev mindre och jag vallade honom mot ingången. Vår farhåga var att han skulle ta sig igenom avspärrningarna om han kände sig alltför stressad och man skulle få börja om, men det hände inte. Tillslut gav han upp och sprang in.
Han hade tagit av sig grimman någonstans ute i hagen efter kastreringen och väl därinne var jag tvungen att få tag på honom (den ålen!!) och krångla på en ny. Det blev samma procedur som förra gången.
Gav honom sedering i pastaform i munnen, för att han inte skulle få panik på resan och bestämde att han skulle gå på transporten först. Han klev rakt på utan att tveka. Sedan var det Luckeys tur och han var lika modig han.

Efter en lång resa var vi hemma och det gick bra att lasta ur dom och leda dom till sina nya hage, trots att de aldrig lärt sig gå i grimskaft - de lärde sig på två röda. Det var mörkt och de var tvungna att gå förbi stallägarens shettissto, men det klarade dom med galans.
"Palle" stannade kort och tittade förbluffat på detta vackra sto och hälsade med en lågmäld gnäggning.
Väl i hagen sprang de som galningar. Det var skönt att springa av sig en stund efter att ha stått still i transporten!

Onsdagen den 24/10:
Jag tog ut Luckey från hagen och lämnade Palermo kvar. Ställde Luckey i boxen och Palle hoppade över staketet. Han rymde till de andra hästarna och blev hingstkär i islandsstoet Stjärna. Fick tag på "ålen" tillslut - han gav sig efter en stund och efter jag vurpat. Det var väl det han ville. Drog dubbel tråd långs hela överkanten på staketet innan jag åkte hem.

Torsdagen den 25/10:
Palle rymde på morgonen till shettisstoet Smulan och uppvaktade henne en stund. Stallägaren fångade in honom och ställde honom och Luckey i boxen tills jag kom. De bråkade som sjutton, vilket inte var ovanligt (De bråkade vilt emellanåt och hade gjort det i hela sina liv).
När jag kom och skulle ta ut dom i hagen igen, (hade bestämt mig för att sära på dom och fixat nytt stängsel) ville inte Palle gå riktigt. Jag fick se att han inte ville stödja på ena bakbenet.
Ringde omedelbart veterinären, som tyvärr hade förhinder, men sa att det nog inte var brutet, efter min beskrivning. Stallägaren, Lena, kom och tittade på benet. Inget var brutet, sa också hon.
Palle fick sedering så att jag kunde göra rent såret på bakkotan någorlunda och släpptes sedan själv i hagen, med Luckey på andra sidan staketet. Skulle det visa sig vara värre dagen efter, fick man ju ringa jourveterinär, bestämde jag.

Senare på kvällen åkte jag och tittade till honom igen och han stod kvar på samma plats. Oron gnagde i magen på mig. Försökte förmå honom att lyfta upp benet, så att man kunde se om det var brutet och han lyfte det, men det hängde inte och dinglade. Det var inte brutet, men varför ville han inte gå? Palle tröttnade på mig och mina undersökningar och tog ett ordentligt bett i min vad. Han släppte inte. Jag minns att jag hann tänka: "Gud måtte han släppa snart, han sliter av hela min muskel!", innan han tillslut släppte. Jag fattade vinken och lämnade honom ifred, hoppande på ett ben till bilen.
Stallägaren SMS:ade att Palle låg ner i hagen på kvällen och han åt som vanligt. Men oron ville inte lägga sig.

Fredagen den 26/10:
Fick ett SMS på morgonen av stallägaren där hon skrev att det såg värre ut. Jag ringde veterinären som skulle komma ut vid lunchtid och åkte med ilfart till stallet.
Det hade bubblat ut vitgul gegga ur såret, som en stor ballong utanför kotan. Palle hälsade mig glatt, men trött, välkommen och jag fick mysa en stund med honom. Han hade flyttat sig en bra bit under nattens gång. Han fick lite äpplen. Matlusten var det inget fel på iallafall.
Veterinären kom tidigare än väntat, som tur var, och då han fick se Palermos svårigheter att gå, gav han diagnosen mycket dålig. Han tog tempen på honom, som visade sig vara skyhög och vid någorlunda närmare titt på kotan, sa han att prognosen för att bli bra var mycket liten.
Alternativen jag hade var att köra honom till närmsta djursjukhus, Skara eller Slöinge (vilka ligger en bra bit bort och han skulle inte må speciellt bra av transporten dit), där han kunde vårdas men troligtvis inte bli återställd. Det såg alldeles för dåligt ut.
Andra alternativet var att avliva honom på plats.
Jag tittade in i Palermos kloka, vänliga ögon och grät. Han bet mig i ögonbrynet, som om han ville säga: "Sluta gråta din mes! Jag får det mycket bättre på de gröna ängarna." Lille buse!
Vilken ångest jag hade just i den stunden. Här åtog jag mig att rädda denna häst från döden och två dagar efter han kommit hem till mig, händer detta!
Det fanns inget att göra. Han fick komma till hästhimlen. Palermo längtade redan dit.
Veterinären undersökte det skadade benet, direkt efteråt, och sa att jag gjort rätt val. Det var ett fingerstort hål i kotan, rakt in i leden och en kraftig inflammation. Det hade aldrig kunnat fixas, sa han, och att skadan måste ha uppkommit då han hoppat över staketet för att flirta med Smulan.

Luckey tittade på nyfiket och undrande. Vad pysslade alla människorna där med Palle? Varför låg han helt plötsligt ner? Men ändå verkade det som om han förstod. Han stod bredvid en stund för att sörja sin barndomskamrat.
Då slaktbilen hämtat Palle, fick Luckey gå och lukta på platsen där han legat. Noga, noga gick han runt och luktade som om han sörjde. Han markerade sitt nya revir med att baja på Palermos skithögar och verkade acceptera hans död. Nu var han kung och fri från Palermos dominans.

Luckey blommade upp strax efter Palermos död. Han blev en helt annan häst! Glad, social och trevlig, såsom han alltid varit, men aldrig fått lov att vara för Palermo.
Det tog ca en månad för Luckey att bli helt tam. Det var han egentligen bara på någon dag, men det tog mig lite tid att lära honom att det inte var farligt när jag tog i hans ben och lyfta hovarna.
Det är ju så hästar slåss med varandra - att bita varandra i benen. Och när jag ville ta på hans ben, fick jag mig ett tjuvnyp på ren automatik..
Luckey fick också gå ihop med Smulan, shettisstoet, ganska snart efter Palles död och lärde sig hur hästar fungerar. Det han lärt sig i elva år var att svara upp på en fight. Smulan lärde honom ömhet och närhet hästar emellan. Detta var väldigt roligt att bevittna!

Luckey är en fantastisk häst! Jag har inte träffat någon häst som honom, han är min stora kärlek! Jag brukar sitta bredvid honom i hagen och vi filosoferar tillsammans - det är våra bästa stunder. Varje gång man kommer gnäggar han lågmält och är alltid intresserad av vad man gör. Han är mild i sitt sätt, orädd och väldigt lättlärd. Luckey går lös på promenaderna och kommer när man ropar. Luckey är inkörd på ett speciellt sätt - utan bett i munnen. Det var han själv som fick välja sätt och det blev bettlöst. Ibland har vi träns på men tömmarna kopplas alltid i grimman. Luckey älskar att dra sin vagn!

 

 

Luckey är:

  • Snäll
  • Nyfiken
  • Stabil